emmmanordiin

Jag har alltid varit en duktig dansare. Vi har något sådant i släkten, musik, rytm och sväng i höfterna. 

Jag var ganska liten första gången jag dansade inför folk. Ja, hemma i tv soffan räknas. Men jag gjorde inte som andra barn, hoppade runt och tyckte det var bra. Nä, jag hittade något inom mig. Jag minns så väl hur folk stannade till när jag te.x dansade inne på hm när jag var med farmor. Jag hörde flera gånger att "hon kommer gå långt" men vad gjorde jag då? Jag dansade och dansade. På krogar dansade jag och fick "varenda" kille drägglande bakom mig! 

Det var inte mitt syfte! Jag ville inte att nån skulle se mig som ett objekt att ta tillfället i akt att prova sig på. 

Jag sa alltid ifrån " nej, jag dansar själv! " eller " låt mig va, jag har kille " osv. 

Folk blev chokade och sa oftas " sluta dansa då om du inte vill ha nån efter dig " 

Men STOPP! Detta är mitt sätt att dansa, det är det jag är bra på. Det är såhär jag får fram min talang. Ingen har rätt att säga hur man ska dansa för att inte få killar efter sig. Mer respekt, tack! 

Som allt blev började jag i poledance.

Kände mig riktigt utmanad av alla dessa trick som finns men så kom "vuxenlivet" ikapp mig och jag såg arbete före mitt stora intresse. 

Men nu ska jag börja igen, nu ska jag bli elitklass! :D